Då är helgen snart slut och jag börjar sortera intrycken.

Elin åkte bort till Skellefteå i torsdags och lämnade mig ensam i Skorped. Gott att få käka lite korv till middag men långsamt att vara ensam i huset. Lukas Lundman kom dock hit i lördags och stannade till söndag eftermiddag. Han kom dels hit för att hälsa på mig, men också för att predika i baptistkyrkan här i Skorped. Det är alltid en fröjd att ha Lukas på besök. Samtalen går fritt mellan lättsamma samtal till djupare funderingar. Det är helt klart en människa man trivs att vara i närheten av. Helgen som förmodligen hade gått mycket långsamt då Elin nu var bortrest har gått fort och varit rent anjenäm. Lagom till dagens gudstjänst kom Evelina Bergström och hennes blivande gubbe Robert till Skorped för att höra Lukas predika. De medverkade även med lite sång och musik. Lukas predikan var om försonaren. Han talade inte bara om nåden utan också om varför vi behöver den. Vi har alla synden att tampas med och ingen av oss klarar att hålla den stången därför blir nåden nödvändig för att vi ska kunna leva i relation till Gud.  Då vi misslyckas och syndar får vi söka Guds förlåtelse och tro att nåden räcker. Vilket den också gör då Jesu offer är så stort och fullständigt. Summan av hans predikan skulle jag sammanfatta med att vi behöver försonaren för att vi alla sedan syndafallet syndar. Syndens yttersta konsekvens är att vi alla dör och i och med vår synd  kan vi inte längre finnas inför Gud. Men genom att vi döps till kristus och lever i vårt dop så ser inte Gud längre på vår synd utan ser på oss genom Jesus som är ren och fläckfri. Tackvare vad Jesus gjorde på korset har vi försonats med Gud och får leva i nåden.

I min mening var det en bra och viktig predikan. Lukas hade även med sig en lånad iPad. Milda tid vad fin den var. Det är definitivt något att drömma om. Att läsa böcker, surfa internet och interagera med applikationer känns mycket naturligt och mängden användningsområden är enormt. Suck "vad är ändå en bal på slottet".

Sorgen över att ha släppt iväg Lukas och hans lånade iPad går nog över då jag får hem min kära hustru. Kanske blir det mysig kväll i TV-soffan.

Nu har predikoturerna skickats till ÖA och söndagens predikan lagts upp på http://www.skorpedsbaptistkyrka.se/sida4.html

Det var som sagt en riktigt inspirerande helg förra veckan men det ser ut att bli lika bra denna vecka. Elin åker bort i helgen vilket är trist för mig, men redan på lördag kväll dyker Lukas Lundman, som ska pedika hos oss på söndag, upp hemma hos mig. 

Det är alltid enormt trevligt och givande att ha Lukas på besök och jag ser fram emot att få höra hans predikan om "Försonaren" på söndag(utkastet såg mycket lovande ut). Till på köpet ser det ut som att ännu en av vännerna från studie "konventickeln"  kommer på söndag och medverkar i någon form, nämligen Evelina Bergström och hennes blivande make Robert.

Söndagens gudstjänst kommer helt klart bli färgad av "Umeåteologer", då vi är tre stycken som läst eller läser teologi vi umeå universitet som medverkar i någon form, vilket käns riktigt kul.  Stort tack till er som kommer hit och medverkar i vår gudstjänst.

Rekomenderar alla skorpedare att ta sig till baptistkyrkan på söndag.

Helgen har varit rik på intryck får man säga.

I fredags började vi med undomscafé vilket besöktes av ett 15-tal ungdomar.

Jag hoppas att undomarna fick med sig en del matnyttigt hem och att de vill komma tillbaka nästa gång.

På lördag visade Elin en del av sina tavlor på församlingshemmet där man hade fikabufé, musikunderhållning och konst av olika slag. Arrangemanget var till för att samla in pengar till kampen mot hungern i värden. 

Lite senare på lördag så var det Kenya kväll på baptistkyrkan. Det berättades, visades bilder och bjöds på mat och fika. På söndagens gudstjänst fick vi höra på Q-ling vilket också drog gott om folk. Det är så härligt att se hur man kan ha så många aktiviteter på en och samma helg och samtliga blir väl besökta. Som avslutning på helgen fick vi besök av familjen Fredrixon(Tobias, Johanna och sonen Alvin). Det är grymt trevligt att få träffa lite studiekamrater och prata om allt möjligt. Extra roligt blir det ju så klart då de också väntar barn. Vi avrundade kvällen med att se filmen "Waitress" som helt klart är ett guldkorn i vår samling av filmer.  Därefter kom helgens höjdpunkt. Då Elin och jag skulle till att sova sparkade krabaten i magan så att även jag kunde känna hur den sparkade. Helt otroligt! Sedan somnade jag nöjd och lite tårögd. Nu på måndag morgon har jag bjudit gästerna på morgonkaffe och släpt iväg dem. Vissa helger skulle men helt klart vilja koncervera i en burk å spara.

Idag har jag jobbat med att få klart min predikan till gudstjänsten på söndag, samt filat till det sista inför ungdomscafét imorgon kväll. Predikan på söndag blir om bröd(livets bröd). Föredraget i samband med ungdomscafét har rubriken "Vem är Jesus". De här fredagsträffarna för ungdomar kommer i mångt och mycket följa alfa konceptet och deltagarna kommer få var sitt deltagarhäfte. Jag hoppas bara innerligt att det kommer folk. Föredragen kommer inte att enbart bestå av att jag står och pratar. Det kommer vara lite olika inslag av ljud och bild samt tillfällen för deltagarna att fundera och samtala. Hoppas innerligt att detta blir bra.

Elin sa igår att hon börjat känna sparkar från krabaten inne i magen.

Det är ju helt otroligt att det är en liten människa där inne.

Nu har vi halva graviditeten bakom oss och hälften kvar.

Man börjar känna att det närmar sig med allt vad det innebär.

Vi har börjat fixa saker som behövs till barnet och bygger sakta ett litet lager av baby prylar som Elin sorterar och organiserar. 

Då Elins mage numera gör entre i rummet före hon själv gör det blir man ständigt påmind om att det faktiskt är ett litet barn på gång.

Det är inte utan att man funderar på hur det ska gå när den lille anländer.

Att Elin fixar att vara mamma hyser jag inga tvivel om, men hur blir jag som pappa? Kommer jag vara för sträng eller för snäll? Kommer jag fixa försörjningen av den nya familjemedlemmen? Kommer jag att kunna ge det här barnet en trygg barndom och ett stabilt hem? Jag hoppas verkligen det. Som tur är så är vi ju två som ska bli föräldrar. Andrar tycks ju fixa att vara föräldra föredömligt. Då borde ju vi också kunna fixa detta. Men kännslan inför att få bli pappa är helt klart en blandning av oro och total glädje.

Då har man landat hemma i soffan efter en riktigt härlig kväll på kyrkan.

Ante Lindström predikade, Joel, Josef, Kalle och Isak stog för ett mycket uppskattat musikaliskt inslag i gudstjänsten. Kvällens riktiga pärla var dock det som hände efter gudstjänsten. Vi satt med tända ljus och släckta lampor under "Earth hour" som samanföll med serveringen. Karin Johansson tog då initiativ till att dela vittnesbörd med varandra. Den följande stunden värmde hjärtat. Vittnesbörden berörde verkligen.

Kvällen började med en jättebra gudstjänst och under fikat fick vi en till precis lika bra. Visst är det härligt då Gud kommer fram i det spontana.

Var på kyrkan i afton inte för att själv predika eller leda något utan bara för att sitta i bänken och njuta. Ungdomarna höll själva i kvällens tillställning som var ett ungdomsmöte för folk av det yngre slaget från flera församlingar i trakten.

De gjorde tillsammans ett jättebra jobb med mötesledning och innehåll.

För predikandet stod Ante Lindström som vi ska få höra mer av under helgen.

Han talade om vikten av att behålla de upplevelser vi gör av Gud.

Hur gör man för att behålla det man upplevt över tid.

Ante drog paralleler till andra upplevelser vi gör, så som resor, biobesök eller musikaliska upplevelser. Vi kan exempelvis hålla minnen från en resa vid liv genom att prata om den och se på bilder osv...

Kontentan jag fick med mig i kväll var att om vi vill hänga kvar vid våra gudsupplevelser längre är det viktigt att vi pratar om dem och delar med oss av vad vi upplevt, att vi umgås med Gud genom bön och bibelläsning och att vi ser till att utsätta oss för tillfällen då vi kan möta Gud, så som gudstjänster, läger och liknande.

Tack för en kalas bra fredagkväll!

Vårt evighetshopp

Jag tänkte uppehålla mig kring hoppet idag.

Nu är det ju så att livet inte alltid känns så hoppfullt.

Ibland känner vi att det är svårt att hoppas på det vi inte ser.

Nu då det börjar bli vår kan vi ju känna oss lite lättare och vi ljusnar i tanken i takt med vädret.

Men vi kan också känna både förtvivlan och lidande trotts att solen skiner.

Lidande är något som vi alla har erfarenhet av i olika grad.

Ibland kan lidandet få oss att klamra oss fast vid Gud, men det kan också få oss att ifrågasätta Gud.

Vi kan se Gud som vårt stöd och hjälpare, men vi kan också tycka att Gud är obarmhärtig som inte svara på våra böner på det sätt som vi själva vill.

Det finns exempel på båda i bibeln.

Jesus utbrister ”min Gud min Gud varför har du övergivit mig” på korset och David säger ”mig skall intet fattas” i psalm 23.

Den bibliska gestalt som vi främst kopplar till känslan av hopplöshet är Job.

Job var en man som märktes av sorg, sjukdom och förlust, men också upprättelse.

Om vi slår upp Job 17:15-16 så kan vi läsa hur Job upplever sin situation.

Job 17:15-16

15Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Vi kan förstå att Job känner på det här sättet med tanke på hans svåra situation.

Men hur gick det då för den utsatte Job?

Är det någon som vet?

Jobs situation var inte hopplös.

Varför var den inte hopplös?

Situationen var inte hopplös därför att Gud finns med i bilden.

Många gånger besvaras våra böner här och nu även om vi ibland får vänta.

Nu är det ju tyvärr så att alla bekymmer inte löser sig ens under vår livstid.

Livet blir inte alltid så som vi vill.

Vi möter motgångar och lidande och tillslut dör vi.

Döden är i sig något som vi alla någongång kommer att möta.

Men vi som tror på Gud har ett hopp som sträcker sig längre än själva livets gräns.

Vi ska också komma ihåg att den Gud vi tror på är en Gud som identifierar sig med den som är

svag, utsatt, utstött och utblottad.

Gud uppenbarade sig för oss genom att bli en människa.

Jesus levde inte ett liv i lyx och bekvämlighet.

Nej han började sitt liv i ett stall.

Han spenderade sina första år som flykting.

Han värnade om änkor, faderlösa och flyktingar.

Han led tortyr och dog bespottad och hånad.

Vi tror alltså på en Gud som identifierar sig med den som lider och är svag.

Då Jesus vandrade genom lidande så kommer även vi som följer i hans fotspår att få lida.

Vi har alltså inte en Gud som struntar i våra svårigheter utan lider med den som lider.

Just därför har kristna kritiserats för att de bara använder Jesus som en krycka då livet blir tungt. Mitt svar på detta är att en krycka är ett ovärderligt stöd då de egna benen inte håller att stå på.

Det kan vara så att relationen till Gud är det enda som håller då allt annat rasar.

Då allt annat i vår tillvaro rasar står Jesus kvar.

Jesus avvisar inte den som söker sig till honom.

Joh 6:37-40

37Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.

38Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.

39Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.

40Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

Vi får samma budskap i en av våra mest lästa bibelverser i Johannes evangeliet 3:16

Joh 3:16

16Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Gud är alltså varken frånvarande eller ointresserad av oss.

Han är inte obarmhärtig.

Nej han älskar oss så mycket att han ger sitt liv för oss.

Tack vare Jesus har vi alltså ett hopp om att våra liv inte slutar med döden.

Våra synder är förlåtna därför att Jesus redan tagit straffet för våra synder och resultatet blir att döden inte får sista ordet.

Vi kan hoppas på att återse de syskon vi har i Kristus som gått bort och lämnat oss kvar.

Men framförallt har vi löftet om frälsningen som ger räddning från våra synders yttersta konsekvens.

De hopp som finns i frälsningen är, om något, skäl till glädje och tacksamhet.

Gud är inte den som överger.

Han är den som räddar och upprättar.

Gud finns nära oss var vi än befinner oss.

Oavsett om livet går på räls eller allt tycks gå emot oss är Gud där med oss.

Bygger vi våra liv runt Gud kan tillvaron heller aldrig helt rasa samman.

Gud håller att luta sig mot i alla väder.

Bygger vi däremot hela vår tillvaro runt något annat blir det också mindre stabilt.

Gud är klippan på vilken vi kan bygga våra liv och lita på att det håller hela vägen.

I Gud har vi en tillflykt, ett stöd och ett hopp som håller livet ut och till och med längre än så.