Helgen har varit rik på intryck får man säga.

I fredags började vi med undomscafé vilket besöktes av ett 15-tal ungdomar.

Jag hoppas att undomarna fick med sig en del matnyttigt hem och att de vill komma tillbaka nästa gång.

På lördag visade Elin en del av sina tavlor på församlingshemmet där man hade fikabufé, musikunderhållning och konst av olika slag. Arrangemanget var till för att samla in pengar till kampen mot hungern i värden. 

Lite senare på lördag så var det Kenya kväll på baptistkyrkan. Det berättades, visades bilder och bjöds på mat och fika. På söndagens gudstjänst fick vi höra på Q-ling vilket också drog gott om folk. Det är så härligt att se hur man kan ha så många aktiviteter på en och samma helg och samtliga blir väl besökta. Som avslutning på helgen fick vi besök av familjen Fredrixon(Tobias, Johanna och sonen Alvin). Det är grymt trevligt att få träffa lite studiekamrater och prata om allt möjligt. Extra roligt blir det ju så klart då de också väntar barn. Vi avrundade kvällen med att se filmen "Waitress" som helt klart är ett guldkorn i vår samling av filmer.  Därefter kom helgens höjdpunkt. Då Elin och jag skulle till att sova sparkade krabaten i magan så att även jag kunde känna hur den sparkade. Helt otroligt! Sedan somnade jag nöjd och lite tårögd. Nu på måndag morgon har jag bjudit gästerna på morgonkaffe och släpt iväg dem. Vissa helger skulle men helt klart vilja koncervera i en burk å spara.

Idag har jag jobbat med att få klart min predikan till gudstjänsten på söndag, samt filat till det sista inför ungdomscafét imorgon kväll. Predikan på söndag blir om bröd(livets bröd). Föredraget i samband med ungdomscafét har rubriken "Vem är Jesus". De här fredagsträffarna för ungdomar kommer i mångt och mycket följa alfa konceptet och deltagarna kommer få var sitt deltagarhäfte. Jag hoppas bara innerligt att det kommer folk. Föredragen kommer inte att enbart bestå av att jag står och pratar. Det kommer vara lite olika inslag av ljud och bild samt tillfällen för deltagarna att fundera och samtala. Hoppas innerligt att detta blir bra.

Elin sa igår att hon börjat känna sparkar från krabaten inne i magen.

Det är ju helt otroligt att det är en liten människa där inne.

Nu har vi halva graviditeten bakom oss och hälften kvar.

Man börjar känna att det närmar sig med allt vad det innebär.

Vi har börjat fixa saker som behövs till barnet och bygger sakta ett litet lager av baby prylar som Elin sorterar och organiserar. 

Då Elins mage numera gör entre i rummet före hon själv gör det blir man ständigt påmind om att det faktiskt är ett litet barn på gång.

Det är inte utan att man funderar på hur det ska gå när den lille anländer.

Att Elin fixar att vara mamma hyser jag inga tvivel om, men hur blir jag som pappa? Kommer jag vara för sträng eller för snäll? Kommer jag fixa försörjningen av den nya familjemedlemmen? Kommer jag att kunna ge det här barnet en trygg barndom och ett stabilt hem? Jag hoppas verkligen det. Som tur är så är vi ju två som ska bli föräldrar. Andrar tycks ju fixa att vara föräldra föredömligt. Då borde ju vi också kunna fixa detta. Men kännslan inför att få bli pappa är helt klart en blandning av oro och total glädje.